Arbogasidan

Olov J. Holms jaktkamrat Rudolf Hedström,

HEDE-HUNDENS
NAMN

— Dom här gulhundarna kallades ju för Holmshundar, ända fram tills Olof Holm dog, berättar Konrad Nordström i Hede.

– Sedan blev det Konradshundarna ett tag, när jag for runt Sverige och jagade.

— Och sedan ringde Ivar och då frågade jag om jag fick kalla dom för Holmhundar i framtiden. Ja, det lovade han ut att jag skulle få.

– Men han var inte så intresserad av hundarna här, Ivar. Utan då vart det gulhunden eller hedehunden.

– Det är ju synd att det inte bevarats, namnet Holmshund..., slutar Konrad Nordström.

OM HEDE-HUNDENS SKAPARE
O.J. HOLM
_______________________________________________

Med bilder och berättelser
**

Om Hede-hundens skapare – min farfar
Olof Jonasson Holm, 1885 - 1946.
Anteckningar från intervju med Konrad Nordström, på Hede hembygdsgård, 950813.

Min farfar Olof Jonasson Holm föddes i Sörviken, Hedeviken, 29 juli 1885. Han var gästgivare i Hede från 1924, tillsammans med sin fru Wilhelmina född 1888, dotter till Erik Flodberg uppe i Åsen.
Min faster Ingrid har berättat hur det gick till att Wilhelmina Flodberg blev fru Holm. Olof hade fått följa henne mot hemmet tre lördagar men han var tvungen att säga adjö utom synhåll från folket i Flodas.
Efter det tredje av dessa lördagsavsked tröt tålamodet. På söndagen cyklade han upp till Åsen, knackade på, blev bjuden på kaffe och sedan var det så att säga raka spåret.
Han var inte bara känd som Hedes gästgivare och som den som började avla fram rasen Hede-hunden. O.J. Holm var också en person som höll på med stora virkesaffärer, visar nedanstående intervju med hans så kallade jakt-dräng, Konrad Nordström.

KONRAD OCH OLOF J HOLM
Konrad:
—Du vet, Holm var en stor man för mig, genom att jag var så ung och fick bli med honom i jakten. Jag minns en gång, vi gick från Västerhållan och kom till Vitdalen och så mötte vi då Sörlin och Karl Hedström och de där gubbarna. Och så var det nån som sa:
—Va drar du ma n'dan pöken för då?
—Han är så bra och håll i hundan när vi ska smöge, och så går han så tyst.
—Och du vet, jag växte ju av det där jag. Jag var ju inte mer än 16-17 år.
—Men då hade jag varit med honom mycket, du vet han tjuvjakta ju så mycket, Holm. Och hade så mycket hundar. Och alltid skulle han ha någon med sig som höll i unghunden. Och han fick förtroende för mig.
—Så jag blev väldigt intim med gästgivare Holm. Jag tror ingen människa blev så intim med Holm som jag. Med tanke på åldersskillnaden.
— Han var så ungdomlig, gubben. Gubben? Han var ju bara 62 när han dog.

HOLM SOM VIRKESHANDLARE
— Holm hade mycket timmerhästar, egna hästar i skogen, en sex timmerhästar hade han väl. Du förstår att en vinter så hade han 50.000 träd, som han köpte i Ransundet och 30.000 träd köpte han i Lunnäset och bort i Vemköln, 80.000 träd - och sedan hade han säkert stämplingar på andra håll också.
— Han var stor på det där området, Holm, hade egna hästar i stort sett. Utrustning, kälkar, selar och allt - och så folk ute i vildmarken. Du förstår, om man tappa en timmersax eller en björn eller något så var det inte att springa på järnhandeln och köpa inte. De fick klara sig själv, körarn.
—Jag läste en intervju i Modo-tidningen. Där intervjua dom en kille som hette Norgren, tror jag det var. Den här pojken var här och körde timmer åt Holm i unga år. Ivar Olsson från Järpen och så den här, Bror Norberg tror jag han hette, från Iggesund. Och så intervjua dom honom när han blev pensionär, det är inte så många år sedan, och då fråga dom honom:
— Har du jobbat på Iggesund hela ditt liv?
— Nej, sade han, jag var uppe i Härjedalen och körde timmer åt en gästgivare en gång, sade han.
— Hur var det då?
— Jag har aldrig tjänt så mycket pengar nån gång, sa han.
— De här pojkarna blev berömda. De körde uppe i Ransundet. Sommarhugget virke. De är en legend, nästan. Han hade två gråa hästar, Holm, den ene hette Hindburg. Han var också en legend, en lågställd, fin ardenner. Och de vräkte fram virke ur berget, det var brant så ini helvet. De lastade så kolossalt.
— Jag var här uppe i Lunnäset och lunnade på hösten. Jag var kanske lika lång som nu men inte så gammal. Vi var där med fyra hästar och lunna på hösten. Och så skulle Samuelsson åta sig att köra med bil. Han följde myrarna vi märkte ut. Det vart inget. Det var dåliga bilar på den tiden.
— På våren satte han in hästar där, Holm. Du kan tala med Olle Olsson i Viken, han var där och körde. Det gick hästar dygnet om från baki Vemkölen och till Lunnäset, till Veman. Det kvitta när man var ute på dygnet så hördes skakelklockan. Han fick ut det där virket under vårvintern.

FICK KLARA SIG SJÄLVA
—Det är ingen som tänker på det idag, men tänk att få igång det där. Ingen dokumenterar det där. Vilket folk det fanns. Idag, om man skulle skicka ut folk på det där viset, de stod ju handfallna.
— Men då kunde dom klara sig själv. Om en släde gick utav, eller en dragrem, så visst fixa dom det där.
—För min del ser jag Holm som en fantastisk människa, för det finns nu inget annat än bolagen. Det var en motsats till bolagen. Och han kunde prestera och göra affärer.
— Hur han tjänte pengar, det vet jag inte, det är en annan sak. Det var nog både si och så med det.

(Utskrivet från band av Harry Holm)


**	En bild från juli 1945. Fr.v. Min faster Ingrid, min farfar Olof J Holm, jag (i sjömanskostym!) och min far Ivar Holm.


**	En älgtjur har fälts. Fr.v. Rudolf Hedström, Olof J Holm och J.Th.Sörlin, samt förstås Holmhundar - idag kallade hedehundar.


**


**


**


**


**


**


**


**


**


**


**

@rbogasidan

E-mail:

kontakt@arbogasidan.se

© Text och bild är
skyddade av lagen om upphovsrätt.
Eftertryck eller annan kopiering är förbjuden men texter får återges med angivande av källan.
"www.arbogasidan.se"

Välkommen till sidan om min farfar. Min avsikt är att materialet bara skall vara till för Din skull kära läsare, för Ditt nöje skull.
Om jag sedan inte alltid lyckas i denna min avsikt, så ber jag om ursäkt. Man är väl inte mer än människa.

HARRY HOLM
Ansvarig utgivare