Sägnerna om näckstenen i Arbogaån
Läs dem här i Tora Karnes dikter
En gammal sägen berättar om hur svårt det var att få Kapellgatans bro över Arbogaån att hålla.
Till slut kom en byggmästare som lyckades, men först efter att ha skrivit ett mycket olustigt kontrakt med Näcken: Om han lät bron vara ifred skulle han få ta tre offer om året.
Och varje gång någon skulle drunkna visar sig näcken på näckstenen, säger en annan sägen.
Inför riksdagsjubiléet i Arboga 1935 kom Tora Karne ut med en diktsamling med namnet Bilder och sägner från Arboga.
Där har hon skrivit om båda sägnerna.
EN SÄGEN FRÅN ARBOGAÅN
Dikt av Tora Karne 1935
Tre offer om året tar Arbogaån.
Vem skall nu väl drunkna i år?
På näckstenen sitter den stygga rån,
det dryper ur sjögrönt hår.
Hans fiskögon speja stelt emot land,
och käkarna öppnas ibland.
Det trollet har noga på minnet lagt,
vad byggherren och han gjorde opp,
och vakat över att deras kontrakt
väl fyllts under seklernas lopp.
Hur mycket än mödrarna varnat de små,
sitt byte han tagit ändå.
Han minnes den tiden, då Ladbron var ny,
en gyllene tid för ett rå.
Han låg under bron, när morgon sågs gry,
helt vaksam och passade på.
När stegen blev många, var bytet fast,
han skakade bryggan, den brast.
Och byggmästarn hängdes, en mästerman kom
med bättre och starkare don.
Det pålades, snickrades, ordnades om
och färdig låg åter bron.
Men näcken låg där i vattnet och log
och bräckte pålarnas skog.
Så kom det en man, som förstod sin sak
och som lyckades vinna sitt mål.
Han lockade näcken upp i en vak
och band honom där med stål.
Det var under denne byggherres makt
som rået gjorde kontrakt.
Så blev då Ladbron stark och solid
och byggmästarn prisad och rik.
Men glädje han fann ej, han våndades vid
de årliga offrens skrik.
Var än han befann sig, han visste nog,
när sjöråt sitt byte tog.
Man plockade örter i skogarnas snår
till bot mot den avskydda rån.
Och mödrarna läste sitt Fader vår,
och klockklangen ljöd över ån.
Men ännu i dessa yttersta dar
ån sitt årliga byte tar.
NÄCKEN
Dikt av Tora Karne (1935)
Se. nu har näcken lämnat igen sitt svala, skimrande bo.
Du arme längtande främling kan du då aldrig få ro?
Du har dina glittrande salar bland vaggande algers skog
du har dina glimmande vattendjur, är icke detta dig nog?
Det lyser en sällsam hunger ur mörknande ögons djup,
du trånar efter en människor kropp, som störtar från strandens stup.
Eller trånar du icke dessmera till en levande människosjäl,
som kunde dela din ensamhet och göra allting så väl.
Du drömmer och glömmer att människors värld, o näck, är icke din värld.
den främling, som kommer till dina gemak av vattnets lianer snärd,
han kanske i svindlande lycka ett ögonblick viskar ditt namn
men dör, se´n han kämpat förtvivlat att komma bort från din famn.
Och tårar falla i vattnet, tårar av sorg och hämnd,
och du känner dig ensam och som förut, ensam och svårt beklämd,
tills hungern vaknar ånyo, och du minnes byggherrns kontrakt,
som gett dig en gång över trenne årliga offer makt.
*
Res dig, näck, och slit dina tyngande bojor!
Grip din fiol och spela din ensamhet bort!
Jord och rymd som eko skall svara på längtande toner.
Människors barn skall lyssna undrande stort.
Kanske att då på gator, som smutsa och damma,
ljuset skall stiga som solsken på sträva drag.
Kanske att trötta hjärnor och stela, hopplösa armar
då skall eggas till nya och kraftiga arbetstag,.
Ty den som lidit och kämpat och övervunnit
allt som förut honom gjorde till maktlös träl,
han har något att ge, ty han har funnit,
vad han längtade till: en hel och odelad själ.
Kanske en hand då sträckes över de mörka vatten,
en människohand, som räckes i ärlig vänskap och tro,
du får icke äga den helt, men den kan glädja och värma
var gång du dyker upp på nytt ur ditt svala, ensamma bo.
|
